Jag är en tjej på 40 år som blivit utsatt för mobbing under flera år, blivit våldtagen , misshandlad, levt i destruktiva förhållande, växt upp med alkoholister och andra missbruk omkring mig. Lever med psykisk och fysisk ohälsa i stor utsträckning och är under kontroll för den fysiska biten än. 

Jag har kämpat emot olika myndigheter och ensam med två döttrar som båda har diagnoser.

Jag har haft ett mycket tufft liv och har det än idag men jag har velat föreläsa i så många år och nu är jag äntligen här tack vare min fina boendestödjare som tjatat i ca 6 år på mig.

Jag lider av scenskräck och jag gör bort mig men vad gör det, det är väl mänskligt? Har dock vant mig lite och insett att om man pratar om sig själv så kan det inte bli så fel.

Jag får ständigt nya diagnoser vilket tar sin tid att ta in och smälta men framförallt acceptera!!!

Jag lever utanför normen för det finns inget som heter norm för mig. 

Det händer mkt kring mig hela tiden året 2016 är ett år jag bara vill glömma sen har vi förra året 2019 ska vi inte prata om, hot, Min Golf blev förstörd, Inbrott i min nya bil o skadad, körde o krocka rejält minns inget, går o ramlar, ingen av mina döttrar vill veta av mig...

Detta året 2020 har börjat med 4 personer som gått bort på olika sätt.

JAG ANSER ATT MAN SKA FÅ VARA DEN MAN ÄR OCH BLI ACCEPTERAD OAVSETT VILKEN FÄRG DU HAR EL VAD DU HAR FÖR KLÄDSTIL ELLER LÄGGNING, DET E JU DET SOM GÖR JUST DIG TILL DEN DU ÄR!

OBS! Blanda inte in politiska åsikter i detta då det för mig är o relevant när jag föreläser. Alla är lika värde som jag så många gånger påpekar.